Labrador retriever placeras till samma kategori som golden retriever enligt Svenska Kennelklubben och det är mycket som gör att raserna påminner om varandra. Precis som en golden är labben avlad för att apportera fågel och småvilt samt att arbeta effektivt på såväl land som i vatten. Labradoren är en mycket duktig simmare och de flesta individer älskar vattnet. De båda raserna har dessutom två olika avelslinjer, en för jakt och arbete och en som är mer lämpad för utställning och sällskap.
Olika användningsområden
Rasen används fortfarande främst till arbete av olika slag, där jakt är dominerande. Det finns även framgångsrika labradorer som arbetar med till exempel eftersök. Rasens aktiva och känsliga nos har särskilt uppskattats inom tullen där man kan se flera labradorer arbeta med bland annat narkotikasök. Därtill används rasen inom en rad olika brukssporter, så som lydnad och spår.
Rasens lugna temperament och dess goda anpassningsförmåga har gjort att allt fler väljer en labrador retriever som ledarhund eller servicehund och det är även dessa egenskaper som gör att rasen är välfungerande i barnfamiljer. Som valp kan dock rasen vara något intensiv men ju äldre hunden blir desto mer barnvänlig anses den att vara.
Päls och kroppsbyggnad
En labrador retriver ska ha en mycket lättskött päls och behöver endast pälsvård i form av borstning under perioder för fällning. Hårremmen är av smutsavvisande typ och är enkel att tvätta vid behov, både med och utan hundschampo. Stråna ska vara korta, raka och hårda, pälsen ska vara tät med skyddande underull. De färger som förekommer är bland annat svart, gul och brun. Hårremmen ska vara enfärgad och det enda tecknet som är tillåtet är en vit fläck på framsidan av hundens bröst.
Kroppsbyggnaden är robust men låt dig inte luras av det. Denna ras har, trots sin kompakta kroppsbyggnad, ett mycket smidigt och flexibelt rörelsemönster. Dess huvud är relativt brett, liksom bröstkorgen. Bakdelen präglas av en utstrålande styrka i såväl bakben som länd. Jaktlabradoren kännetecknas av en något smäckrare kroppsbyggnad medan utställningslinjen i regel är något grövre. Rasen har få kända sjukdomar men den kraftiga kroppsbyggnaden gör att många drabbas av övervikt vilket är ett känt problem.
Motion och aktivering
Rasen är avlad för arbete och den trivs bäst med mental och fysisk aktivering. Trots sin goda anpassning i en barnfamilj och dess lugna, vänliga temperament, trivs den inte med ett liv utan aktivering. Detta är en ras som behöver aktiveras både mentalt och fysiskt, den behöver mycket motion samt uppgifter att lösa. Dessa uppgifter bör ligga i linje med dess framavlade egenskaper så som apportering eller någon form av nosaktivering, till exempel viltspår, personsök eller kantarellsök.
Vid rätt aktivering kan denna ras lämpa sig mycket väl som en trevlig familjehund som anpassar sig till de flesta situationer och miljöer. Det finns flera olika avelslinjer där en del uppfödare riktar in sig på mer arbetande hundar och andra riktar in sig på hundar som lämpar sig mer för sällskap och lugnare uppgifter.